Eller varför det inte går att diskutera saker och ting med en man.
När jag tar paus från att spela Bad Company 2 har Q börjat spela Bayonetta. Han är lite ohälsosamt förtjust i det och från soffan i vardagsrummet kan man då och då plötsligt höra en mansröst utbrista: ”Jag är Bayonetta, pew pew!”
Q: Har du sett hur hennes kläder försvinner när man gör specialattacker?
E: Ja, visst gör de det? Jag tyckte att det såg bart ut.
Q: Ja, det är awesome!
Själv är jag varken särskilt intresserad eller övertygad, och det finns flera olika anledningar till det. Jag har bara testat demot och eftersom jag inte är någon överdriven hack and slash-fanatiker från början så kändes det mest lite meh, men det är också som så att jag har ruggigt svårt att på någon nivå alls identifiera mig det minsta med Bayonetta. Jag sitter mest hemma i soffan och skäms över henne och blir lite smått illamående. I hela världen känner jag ingen som sätter handen på höften och börjar vicka på röven så mycket att det nästan blir jordbävning bara hon ska gå en meter eller två. Och varje gång en väldigt koncentrerad inzoomning på hennes skrev görs eller när kläderna plötsligt till stor del försvinner, då skäms jag och vill bara sjunka genom jorden och försvinna. Det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på Bayonetta är inte vare sig stark, mäktig eller häftig. Pinsam är det allra första jag kopplar samman henne med.
Q: Men du som är überfeminist, vad tycker du om spelet då? (Här försöker jag börja en seriös och vettig diskussion om västerländska spel jämfört med japanska, dagens spel jämfört med spel för 10-15 år sedan och en massa andra saker som jag sedan knyter ihop till en stor säck)
E: Du då?
Q: Va, jag? Nä alltså jag vill bara få så många specialattacker som möjligt och se henne naken.
Just det, i min lycka att få Battlefield: Bad Company 2 i handen glömde jag nästan helt bort att meddela hur det gick att få ut spelet trots att någon i hushållet (vars namn börjar på Q) hade fått för sig att slänga kvittot. Jag gjorde en snabb uppdatering på Twitter om det men tänkte kanske inte så långt att alla inte läste det där.
Hur som helst.
Det var ingen som suckade åt mig alls och jag behövde inte ens visa legitimation. Snubben i kassan visste till och med nästan vad jag hette. Scary. Detta kan bero på:
1. Att jag handlar där för ofta.
2. Att alldeles för få brudar går dit och handlar spel.
3. Att det är något riktigt konstigt med mig.
Jag vill bestämt hävda att det är nummer två som spökar eftersom jag kanske i genomsnitt är där en gång i kvartalet och eftersom jag inte tycker att jag ser så överdrivet konstig ut.
Annars har jag avnjutit BFBC2 så mycket jag har haft tid och samvete till, och min officiella och slutgiltiga recension lyder ungefär som jag uttryckte mig en sväng i går:
Om det inte var så att jag kunde få lite pengar för spelet skulle jag kunna knäcka min MW2-skiva på mitten här och nu när #BFBC2 är här.
Mycket mer än så är överflödig information tycker jag. I med spelet och börja spela nu hörni!
Har varit och hämtat ut Battlefield: Bad Company 2 och så har jag lyckats vinna snyggoversionen av Dante’s Inferno borta hos Xboyz. Blir det så mycket bättre egentligen? Japp, jag har med gott samvete tagit ledigt i dag. Win!
Jag sitter på tåget hem från Göteborg och vet knappt vad jag heter längre. Eller jo, jag har skrivit på mer än 200 gymavtal de senaste dagarna så jag har sett mitt namn framför ögonen på mig alldeles för många gånger för att det ska vara hälsosamt. Men det känns som att jag inte har gjort annat än att jobbat, sovit och ätit frukost de senate dagarna sedan i söndags. Något mer ordentligt mål mat än frukost har jag haft svårt att hinna med. Så nu känns det både i huvudet och kroppen som att jag har sprungit ett maraton, och även om jag har bott i det lyxigaste hotellrummet jag hittills har tillbringat någon natt på så känns det som en dröm att få komma hem igen.
Och det lämpar sig ju så att jag kommer hem lagom till en av årets största dagar: Battlefield: Bad Company 2-släppet! OMG! Jag kommer att hänga på låset hos Gamestop för att hämta ut mitt förbokade exemplar. Och på tal om mitt förbokade exemplar så utspelades en extremt rolig konversation på Twitter förra veckan när det kom fram att Q antagligen har kastat mitt förbokningskvitto för spelet. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det och vi har fortfarande inte hittat kvittot. Q menar att han bara inte har letat men jag anser att han är väldigt skyldig och kommer att skylla på honom när de antagligen suckar över att jag inte har något kvitto med mig.
bokstavlarna: Oh noes! Fast det borde väl gå att visa leg och få ut spelet ändå?
nefalia: Eller ställa dig vid disken, säga: Vet du inte vem jag ÄR?!!!
bokstavlarna: Haha! Och säga ”Jag är faktiskt nominerad till årets spelblogg!! Jag behöver inget kvitto!!”
nefalia: Och hiva upp en screenshot på BFBC-teamets toppranking under demotiden: Jag om någon behöver spelet!!112
nefalia: Okej, det finns bara en sak att göra: byt karl till en icke-kvittoslängare.
xboxflickan: Too late… @Ariez_ har gängat sig med en kvittokastare! Det är kört.
nefalia: Ja så går det när man inte är tillsammans med, typ, ja, mig! #kvittosparare
bokstavlarna: Min kille har sitt BFBC2-kvitto prydligt uppnålat på anslagstavlan! #win
Och Anna, bokstavlarna, har lovat att jag ska få skicka Q på kvittospararkurs hem till henne. Jag tror att det kanske kan bli sista utvägen för oss.
Jag insåg ju till min stora lycka i går att det faktiskt inte är några som helst problem att flytta PSX-sparfiler fram och tillbaka mellan sin PS3 och PSP. Med andra ord kan man spela i lugn och ro hemma i sin favoritfåtölj och framför tv och ljudsystem, för att sedan lägga över spelet på PSP:n och på tåget fortsätta precis där man var.
Så hur gör man egentligen då?
1. Köp och ladda ner det önskade PSX-spelet i PlayStation Store.
2. Stoppa ena änden av en USB-sladd i din PSP och den andra änden i din PS3.
3. Gå längst till vänster i menyn i din PSP och välj att du vill starta en USB-anslutning.
4. Fatta din PS3-kontroll och knappa dig till ”Remote Play Settings” (ber om ursäkt till alla som kör sitt system på svenska) där du ska registrera dina konsoler tillsammans.
5. Gå till spelet, tryck på triangel och välj ”copy”.
Yay, nu har du spelet på din PSP!
Och säg nu att du börjar spela på din PS3 men att du ska åka bort och hellre vill fortsätta på PSP:n ett tag, hur gör man då?
6. Stoppa ena änden av en USB-sladd i din PSP och den andra änden i din PS3.
7. Gå längst till vänster i menyn i din PSP och välj att du vill starta en USB-anslutning.
8. Klicka in dig på ”Game” och börja rota bland minneskorten. Tryck på triangel och välj ”copy” på filen som du vill ta med dig, och kopiera över den till din PSP.
9. Starta spelet på din PSP, ladda sparfilen och håll tummarna för att resultatet blir något som ser ut ungefär så här:
Så nu är jag redo att hoppa på tåget till Göteborg för att jobba där ett par dagar, och sedan komma hem precis i lagom tid till att springa och hämta ut Battlefield: Bad Company 2!
Nu är det äntligen dags för allmänheten att rösta fram sin egen favorit till Årets spelblogg, Årets speltidning och Årets spelskribent 2009 hos Level 7. Och i den förstnämnda kategorin kan man ju som sagt rösta på undertecknad om man vill *wink wink* Skämt åsido, jag är otroligt tacksam över att över huvud taget ha blivit nominerad så jag har liksom redan vunnit mitt eget race. Allt annat sedan som inte är sistaplatsen är verkligen bara en megabonus utan dess like som jag inte räknar med någonstans, och ärligt talat tycker jag nästan att det är lite konstigt om någon röstar på mig med tanke på vilka andra bra alternativ det finns.
Det är ju inte heller bara så att man får äran att vara med och tycka och tänka i omröstningen, nej man är även med och tävlar om priser värda cirka 10 000 kronor från Microsoft om man vill. Så rösta nu! Det tar bara några sekunder och man behöver inte vara medlem hos Level 7 för att få vara med.
Omröstningen pågår fram till den 12 mars och resultatet presenteras på Dataspelsgalan den 18 mars. Så in med era röster nu innan det är för sent!
Det här går ju inte. Det är verkligen praktiskt taget omöjligt att ta sig igenom detta innan Final Fantasy XIII släpps, och än mer omöjligt innan Battlefield: Bad Company 2 kommer. Och speciellt med tanke på att jag tidigt på lördag åker till Göteborg i fem dagar för att öppna nya gymanläggningar och äta ihjäl mig på hotellfrukostar.
Inte smart Elin.
Men efter att ha börjat nu känns det som att det är för sent att låta bli. Jag gillar inte att börja på spel och sedan låta dem ligga ospelade med risken att jag inte ska avsluta dem, men det verkar som att Final Fantasy VIII får bli ett undantag. Det är så många år sedan jag spelade det sist och eftersom det inte för alltför längesedan släpptes på PSN så var det nog helt enkelt läge nu, oavsett omständigheterna.
Så vi testade ju att koppla PS3:an till en datorskärm för att kunna köra PS3 och Xbox 360 samtidigt i vardagsrummet. Problemet var ju bara att det var min datorskärm vi använde och jag tror att ni alla kan föreställa er hur användbar en stationär dator utan skärm är. Men vi fick i alla fall känna lite på idén, som föll oss i smaken. Den föll oss till och med så mycket i smaken att vi i dag med öppna armar tog emot en ny familjemedlem: en kusin till vår tv, en snygg liten Samsung-skärm.
Så nu är vi redo för mars månad och för att köra Battlefield: Bad Company 2 och Final Fantasy XIII samtidigt. Bring it!
Ja men dra mig baklänges på en gammal tallpinne. Nu ska ni få höra, håll i er nu: det är sexistiskt och man befäster rådande fördomar om könsroller om man råkar vara vara tjej och har en spelblogg som man även skriver om pyssel i.
Då vet ni det.
Det är inget nytt att man som tv-spelande tjej ofta får betydligt mycket mer uppmärksamhet än nöden kräver. Men eftersom det är både positiv (överdrivet positiv kritik jämfört med hur bra och duktig man egentligen kanske är) och negativ (fördomar, bilder på könsorgan, osv, osv) uppmärksamhet så går det väl ändå ganska jämnt ut i slutändan antar jag. Just detta har lett till diskussion på Level 7 när de nominerade för årets spelblogg 2009 presenterades. Jag har själv inte blivit indragen i eldstriden (jag är ju inte så pysslig av mig – gör det mig manligare än genomsnittet kanske?) men mina vapendragare Xboxflickan och Gamingmama har båda två blivit anklagade för att stjälpa mer än de hjälper med sina spelbloggar. Läs allt om det hos Åsa Roos som jag beundrar helt fenomenalt mycket. Jag lämnar det mesta till henne men kan inte låta bli att kommentera en liten sak:
Det där med kvinnliga spelbloggare är svårt och jag tycker som du (om jag uppfattat dig rätt) att Xboxflickan knappast gör något för jämställdhet, snarare tvärtom, hon befäster rådande fördomar om könsroller. På något sätt så hamnar fokus på ”det borde göras mer spel för tjejer”.
Jag bara undrar, vad är det som är så himla svårt? Om man slutar fokusera så mycket på könet och istället ser till innehållet i varje blogg så ska man nog se att det inte är så himla svårt. Det är faktiskt inte svårt någonstans. Om man tycker att det är svårt är det antagligen inte bloggens fel, utan sannolikt bara ens eget.
Så vi befinner oss fortfarande hemma hos Q:s föräldrar i Stockholm. Egentligen hade vi planer på att besöka diverse fina vänner lite här och var här uppe, men eftersom vi lyckades pricka helgen med värst väder typ någonsin så har vi inte rört på oss så mycket. Superduon Kim och Niklas slapp dock inte undan. Där tillbringade vi kvällen med att spela Mario Party 8 och allmänt skrika väldigt mycket åt varandra. Och så drog vi på oss parkeringsböter. Men det sistnämnda orkar vi inte bry oss så mycket om utan vi tycker mest synd om människan som går runt ensam i ett mörkt bostadsområde i Helenelund en måndagkväll när det är minus 15 ute för att skriva böteslappar åt folk.
Mario Party och jag har ett lite komplicerat förhållande. På ett sätt är det bland det roligaste jag vet. På ett annat tycker jag att det är så fult och äckligt dåligt gjort att jag nästan skäms. Mario Party 8 är ju helt sinnessjukt fult på sina håll. Nog för att Wiin har sina tekniska begränsningar men vissa gånger får det mig att bli kräkfärdig på riktigt. Det har frenetiskt onödiga laddningstider och man är tvingad att spela ett enspelarläge för att låsa upp fler minispel och trevliga saker. Vem i hela friden mår så dåligt att han eller hon sitter och spelar Mario Party ensam?!
Vi hade tänkt försöka frakta oss tillbaka till Skåne i dag. Hitvägen gick ju under omständigheterna förvånansvärt bra så egentligen borde vi ju rent logiskt bli ordentligt bitna i häcken på vägen hem nu. Ungefär vartannat tåg mellan Stockholm och Skåne är inställt men som det ser ut just nu kommer vårt tåg faktiskt att gå. Redan där låter ju saker och ting alldeles för bra för att vara sant. Aja, det kan ju bli en spännande dag.
Möttes av en väldig överraskning i morse när jag fick se att jag är en av de nominerade för Årets spelblogg 2009 borta hos Level 7. Min inre jante säger ju genast till mig att jag kanske inte riktigt är värd det egentligen med tanke på alla fina spelbloggar vi ändå har i Sverige, men jag är hur som helst otroligt, otroligt tacksam. Från och med den 26:e februari får allmänheten vara med och rösta på sina favoriter och jag litar i alla fall på att min mamma kommer att rösta på mig!
Jo men visst. Ska man åka någonstans någon gång känns det ju bäst att ta den allra jäkligaste dagen på året sett till vädret. Den 20:e februari 2010. Något annat vore ju inte tillräckligt spännande.
Och här hade jag ju kunnat dra en historia om hur tåget körde fast i snön någonstans och hur vi blev tvungna att bli hämtade med bandvagnar och hela köret, eller hur tåget blev helt inställt utan någon som helst ersättningsbuss på grund av dåligt väglag.
Men hör och häpna, det gick ändå hyfsat att ta sig från Skåne till Stockholm i dag. Eller nej, under omständigheterna får man nog säga att det till och med gick förbaskat bra. Q är ju däremot alltid lite kinkig när det gäller förseningar, och redan efter att vi hade väntat i fem minuter på järnvägsstationen stod han och svor över att vi hade valt tåget istället för att ta bilen.
Detta foto har jag faktiskt fått tillåtelse att publicera då det väldigt fint representerar frustrationen i Q när vi redan är 20 minuter försenade utan att ens ha lämnat vår hemstad.
Detta tycker jag också på något konstnärligt sätt speglar frustrationen i Q.
Men till slut kom vi ju på tåget i alla fall, tjoho! Och Q blev tyst bara jag tryckte in en bulle i käften på honom.
Med tanke på hur det har sett ut utomhus i dag kändes det ändå på något vis lite fantastiskt att vi kom hem till lilla favoritvovven endast två timmar försenade. Det är skönt att komma bort litegrann eftersom det har varit alldeles för mycket saker den senaste veckan. Här hos Q:s föräldrar blir vi bortskämda som tusan, övergödda till max och behöver inte lyfta ett finger ungefär. Det enda vi hinner längta lite efter är Resident Evil 5. Vi började på det nya kapitlet Lost in Nightmares i går kväll och blev riktigt positivt överraskade. Både Q och jag hann skrika av skräck varsin gång. När jag gör det skriker Q åt mig att jag ska sluta och när Q gör det skrattar jag hejdlöst. Överlag kändes det lite som att gå tillbaka och spela det första Resident Evil-spelet, fast i Resident Evil 5-format liksom. Vi gillar, och längtar efter att få köra färdigt!
