Jag har en dubbelgångare

I går hände en av de mest obehagliga sakerna på länge. På The Arks spelning på Arvikafestivalen stod det en brud bakom mig som i 45 minuter stod precis bakom mig och skrek och sjöng med i varenda ord i varenda låt. Mycket högt, något enormt falskt. Hon lät som en sån där typisk Idol-sökare som hamnar i tv enbart för att de sjunger så himla illa och för att de själva tror att de låter som Céline Dion eller någon. Ett tag gick mina tankar ungefär så här:

Det kanske är värt lite böter för att få slå någon på käften en gång.

Efter ett litet tag hamnar jag lite till höger om henne och ser bara hennes arm. Då går mina tankar ungefär:

Du har en väldigt fräknig arm.

Efter ytterligare ett litet tag tittar jag upp på henne, och då börjar det lite obehagliga:

OMG, hon ser ut precis som jag ju. Är det så där jag ser ut?!

Okej, hon var ganska bra mycket fräknigare än mig, och mitt hår är nog lite blondare, men det kändes nästan som att kolla på sin egen spegelbild. Sandra kan intyga att det såg ut som jag, och eftersom Sandra är så sneaky knäppte hon någon bild också. Hade inte jag haft en så förutfattad mening och redan tyckt illa om den här tjejen hade jag bett henne ställt upp på en bild tillsammans med mig. Men nu är jag en sådär elak människa som dömer folk innan de hunnit öppna munnen. Även om den här bruden verkligen hann öppna munnen.