Öh. Shit.

Okej, så hur ska man få plats med allting? Det börjar bli ont i om space i lägenheten, och då har jag bara monterat upp tre hyllor (en stor, en mellan, en liten). Keyboarden kommer att få sova med mig inatt, sköter den sig inte åker den ner på golvet. Nej just det, där ligger glasdörrarna för skåpen. Vardagsrummet ser mindre roligt ut just nu dessutom. Aah, love this! Helst av allt ska allt vara klart till fredag-förmiddag också, för det blir en ny tripp till Ikea då. Det vore kanon om vi visste vad vi skulle köpa på återbesöket.

Ska bli intressant att se hur det går, för i ärlighetens namn tror jag det blir tajt. Skulle behöva lite fler händer och armar just nu. I thrive in chaos. YEAH, BRING IT ON.

PS. Dammsugaren fungerar som den ska. Våld löser alla problem, hehe. Gör det inte det, tar ni inte i tillräckligt hårt.

Comhem blir Combort

Jag och Elin beställde digital-tv häromveckan. Den trevliga kill-- okej, jag orkar inte dra ut på den här. Vi beställde en digitalbox också vilket givetvis inte skulle vara något problem, och vi skulle ha den i hushållet senast fredag förra veckan. Idag är det tisdag (duh) och ingen box. Jag slår en pling till Comslem och vad tror ni? Nej, givetvis finns det ingen digitalbox beställd till hushållet Weimerbo-Stridsberg. Men det lilla snuskiga digitalkortet och räkning kan de minsann skicka.

Okej, nu är en "ny" box beställd till oss. Imorgon ska jag ringa bara för att dubbelkolla.

Comhem, alltså. Jag mår illa.

Ikea ftw

Alright. Mamma, pappa och Quincy på Ikea. Nya möbler, sweet. Jag var taggad till tusen och försenad som få efter dammsugarincidenten så det blev en taxibil ner till stationen. Tio minuter senare och Quincy är en utskällning rikare av sina föräldrar för att ha tagit en taxi för 80 spänn. Elin, hörde du? Du behöver alltså inte säga något. I get the point. Q's a silly boy, shame on him, and so on.

Min mor och far är hardcore när det kommer till Ikea och möbelhandling. De är gamla i gemet. Jag är novis, nybörjare, noob, nabb, skrattretande dålig. Hur utmärker sig detta? Jo:

1) In på Ikea. YEAH! Möbler! Jag vet vad jag ska ha dessutom. Har kollat i katalog, mätt, ritat, mätt ännu mer, ritat lite till och mätt en gång till.
2) Står framför möblerna. Den här skiten var inte alls vad jag tänkt mig. Ångest.
3) Djupa andetag. Kom igen. Tänk Q, tänk. Tycker du inte om det? Inte ens lite?
4) Nä. Ångest med stort "å".
5) Shit. Ångest x3 nu. Det här duger inte. Vad ska jag göra? Panik. Jag kommer inte att handla något idag. Allt är förlorat, ingen älskar mig, jag ska lägga mig framför ett tåg.
6) ... det är rätt långt till ett tåg. Duger en bil?
7) Mamma och pappa to the rescue!

Alright, för att göra en lång historia kort, jag har möbler värda cirka 146 432 yen hemma på golvet. Vi spenderade över 3½ timme på Ikea och två av de timmarna var ren ångest. Det kommer att borras i vägg, rinna blod, svett och tårar men det kommer, förhoppningsvis, att bli skitfint. TV:n ska upp på väggen nu också, älskling ^_^ Inte en enda av "ursprungsmöblerna" finns med det här kommer nog att bli absolut, totalt skitfint.

Okej, så Ikea bjöd på glädje, sorg, ångest, irritation - en storm av känslor där undetecknad befann sig mitt, kastades mot den ena från den andra. Vad mer? Jo, hat. Avsky. Men Gud, Q, så får du inte säga! Åh jo. Gamla tanter, alltså. Oooh, det ryser i mig. Framför allt såna som står vid cafét och ska plocka något att äta.

- Vilken kaffemugg ska vi ta? (finns 20 cl och 30 cl //Q).
- Oj, jag tycker den här, säger tant A och lyfter upp 30 cl.
VADÅ OJ!?
- Eller den här säger tant B, mer känd som Mrs Obvious, och lyfter upp den andra, 20 cl.
Rullar ögonen.
- Vilken hade vi sist?
- Ja du, jag vet inte.
Snälla Gud, snälla, älskar du mig inte längre?
- Jag tar nog en sån här.
- Okej, då tar jag den här.
- Nej vänta, då tar jag också en sån.
Jag är övergiven. Så mycket för den tron.

Föreställ er ovan, lägg sen till slow-motion. Till slut inser de att de inte är ensamma på cafét och de börjar röra på sina feta arslen. Men nu, om gamla halvsenila tanter på Ikea är Guds sätt att säga att vi har varit olydiga, är småungar, kidz, vår bestraffning. Det borde vara olagligt med skitungar på Ikea. En liten tjej tyckte det var jättekul att tävla mot sin mamma som gick på andra sidan hyllplanet med kundvagn. Tjejen sprang så fort hon kunde, och tror ni hon kollade framåt? Nänä, hon sprang åt ena hållet, kollade åt det andra. ÅÅååååh vad det kliade i foten. Tjong-i-ballong och jag hade fotat henne till månen. Ungarna sprang fram och tillbaka, skrek, tjoade och tjöt, men mest av allt var de ivägen. När jag får en unge, tvunget ska till Ikea och, av någon anledning, inte stänger in honom i lekrummet, ska jag binda fast honom eller henne i vagnen. Kopplet ska vara 30 cm långt och känner jag minsta, minsta ryck i vagnen blir det utegångsförbud tills han eller hon är 18. Hell yeah.

Sen har vi det här med utgången också. Alla ska ut, gärna samtidigt och så fort som möjligt, helst ännu snabbare om det går. Nästa gång ska jag ta med en raketkastare. Börjar folk trängas när jag står med min übervagn ska jag plocka fram den, sikta mellan ögonen på den jobbigt oförskämda personen (som om det behövs, hehe) och sedan invänta reaktion. Förhoppningsvis blir det lugnare, annars TJONG-I-BALLONG och någon kommer sakna 80 procent av sin kropp. Lång dag på Ikea =)

Konsten att kunna dammsuga

09.28: Börjar dammsuga

09.29: Suger upp ett nyckelband bakom skohyllan.

09.29½: Undrar om det finns körkort för dammsugare?

09:30: Har fortfarande inte fått upp nyckelbandet som har fastnat i själva slangen

09:31: Börjar känna det här fåniga fenomenet "stress" bygga upp sig i kroppen. Nio minuter kvar tills tandborstandet ska vara klart, håret iordninggjort och jag på väg ner till tåget. Plus att det regnar, det ösregnar.

09:32 Hysterisk. Börjar prata för mig själv.

09:33 Skiten sitter fortfarande fast i slangen. Aah, shit.

En sorts tomhet

I normala fall bloggar jag inte om direkt personliga saker, men det får bli ett litet undantag idag. Ibland behöver man helt enkelt skriva av sig.

Känslor är mäktiga. Det finns så mycket av dem, i så många olika nyanser och färger. Elin har åkt till Japan vilket lämnar en sorts tomhet som är ... Inte nådig. Låt oss svänga tillbaks i tiden. För länge sen, när jag endast var något år gammal, åkte jag, mamma och storebror till USA. Far stannade kvar hemma för arbetets skull. Så här i efterhand förklarade han att det var en av de tuffaste sakerna han någonsin gjort. Efter att ha skjutsat oss till flygplatsen återvände han hem, hem till en tom villa uppe på Soldatvägen i Sollentuna. Jag hade bara lämnat mina bilar som jag lekt med precis innan vi åkt på golvet i mitt rum. Min far fick plocka undan dem. Jag har aldrig riktigt förstått den tomhet pappa kände då. Idag gör jag det.

Elins morgonrock låg slängd över fåtöljen. De sista sakerna som inte packades ned ligger kvar på golvet och sängen är lite halvt obäddad. Tystnaden man möttes av när man kom hem var förkrossande. Den viskade till mig att jag skulle bo helt ensam i sex månader, tills halvlekspausen tar vid och Elin rör sig hemåt. Var man än gick kändes det likadant. Det var bara jobbigt tyst, även med musik på. Det tog inte lång tid innan jag började prata med blommorna för att på något sätt bryta tystnaden. Antingen var det det eller så skulle jag ge den på käften.

Om allt går väl borde Elin vara framme någon gång inatt, går det ännu mer väl borde hon lyckas koppla upp dumburken sin relativt omgående, beroende på vad som väntar henne när hon kommer fram.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och lite till, sötnos. Att lämna dig på flygplatsen var en av de svåraste sakerna jag gjort, framför allt när dina tårar sakta smög sig ner för dina kinder då jag gick därifrån.

Min polare Johan sa att vuxna män får gråta. Damn right we can.