Lock and load

Alright, helgen spenderas i Kalmar, fest med TBH-crew stod planerat i schemat. Med andra ord pratar vi Arrelius som helgens värd, mamma Lancia, årets egotripp Yllet och Vilda. (Och Anna. ^_^) Det var ruskigt skönt att bara bege sig på en tre timmar lång tågresa till Kalmar och fixa lite avstånd till vardagen. Ibland blir det för mycket på jobb och för lite hemma, så lite distans till kan behövas. Tågresan var dessutom lite roande med en äldre man, runt 40-års åldern kanske, som gick runt på tåget i röda tajts, vit t-shirt som knappast täckte hans ölmage, brun handväska, rött läppstift och lila tantglasögon som man spexar med. Det finns alltid en knäppis på såna här tågresor. Underbart.

I alla fall, inga fixar en paus i vardagen bättre än TBH-crew, ett gäng sjuka men fullt lika underbara människor. Helgen bestod av fredagkväll som [CENSUR], och Amped 3, framför allt då halva gruppen låg i dvala innan festandet började på lördagkvällen. Yllet och jag ägde stenhårt och vi har redan nu bestämt att någon gång, i en framtid inte allt för långt bort, ska besöka backarna i Åre, Sälen - ja, något av de där ställena med TBH-folket. Chansen är dock att vi får tvinga med några upp då inte alla åker bräda eller skidor. Amped är för övrigt det mest flippade och sjuka snowboard-spel som finns. Tvättkorg? "Kitty glitter"? Fett värre. Elin, skynda dig hem innan jag glömmer hur man åker skidor. Sjuka som vi är grillade vi utomhus också, i nollgradigt - cred till vår host för elgrillen och för möjligheten att äta hollandaisesås till köttet. Jag var fegis och vågade inte prova hollandaisesåsen dock ^_^ Anna överraskade med sina smooth ninja-moves på söndagsmorgonen och försökte cutta upp min kind med en smörgås-kniv, men tack vare mina blixtsnabba reflexer sitter jag här med livet i behåll. Okej, ärligt talat visste jag inte om det förrän alla satt och skrattade åt mig, men hey.

Undertecknad dog däremot under lördagvkällen. Den började lattjo men illamående började smyga sig på och när resten av gruppen begav sig ut och våldgästade stan låg jag hemma och sov. Jag vet ärligt talat inte vad som var med mig, om det var thai-käket till lunch eller något annat, och medan jag inte mått illa idag har jag endast ätit tre mackor till frukost och en halv whopper-burgare till middag som jag fångade upp i Malmö. Var inte det minsta hungrig, tog den mest för att jag borde äta något. Hur som helst, kroppen får ta och fixa till sig nu. Det är dags för jobb imorgon så det är hög tid att ladda om arsenalen och vara den armé på två ben man faktiskt är. Oavsett, tack för en skön helg. Ni är ett gäng störda människor och jag <3 er för det.

Lock and load biatches. Q's back in town.

Jag är ju ett geni

Det är något speciellt med människokroppen. Den är ju så tokigt cool menar jag, vansinnigt komplex men ändå så flexibel. Jag har levt med min kropp i 22½ år men inte har jag blivit mycket klokare på hur den fungerar för det. Medan den sedan fungerar relativt bra händer dock olyckor ibland, rättare sagt, den gör misstag. Jag är inte perfekt - nej, det är sant. Upp med hakorna gott folk, det är dags att ni får reda på sanningen. Jag är alltså inte perfekt, min kropp är inte gudalik även om den är smått gudomlig. Ibland klantar den till sig och ett lysande exempel på det är när jag lyckas bita mig själv i tungan.

Det var i fredags som jag precis hade varit på Pressbyrån och plockat upp lite tuggummi för resan till TBH-festen i Kalmar. Svängde ut från Pressbyrån, i med två Stimorol Original i munnen för att sedan röra mig mot spåret. Att tugga tuggummi är en närmast automatiserad rutin. Någonsin reflekterat över vilket jobb din tunga faktiskt göra medan du tuggar? Snällt ser den till att tuggummit hamnar på rätt ställe hela tiden. Plötsligt slår dock något fel, en serie elektriska impulser gåt åt skogen i hjärnkontoret och motoriken får sig en fet höger. The shit just hit the fan and you're standing right beneath it with no umbrella in hand.

Jag verkligen kände hur tänderna sänkte sig i tungan, hur tänderna gick in i muskeln. Hjärnan slår snabbt in backen, musiken i lurarna blir plötsligt väldigt avlägsen, ögonen sluts och jag står bara helt still. Folk måste ha trott jag fick en uppenbarelse. Jag vet med mig att jag har ungefär två-tre sekunder innan kroppen inser att vad som har hänt är snuskigt fel.

Åh nej. Nejnejnejnejnej. Det här kommer att göra så ont.

Sen är det så duktigt kört. Jag vet redan innan om att jag aldrig har bitit mig själv i tungan så hårt tidigare, och mycket riktigt så gör det så äckligt ont att all koncentration man har hamnar på att hålla sig lugn och fin, detta samtidigt som det blir varmt i munnen. Blod. Jag spottar blod i mängder som jag är långt ifrån bekväm med att göra. 2½ timme senare, med 30 minuter kvar till Kalmar, besöker jag toaletten för att se hur det ligger till. Fortfarande blod, om än mindre. Great. På lördag-morgon ser jag två jack i tungan, ett mindre (på ovansidan) och ett större (på undersidan).

Lysande Q. Bit av hela tungan när du ändå är på gång.

I skrivandes stund är det söndagskväll och skiten gör fortfarande ont till och från. Finns det någon sensmoral i berättelsen, kanske att man ska tänka sig för nästa gång? Ta det försiktigare när man tuggar? Hah, den har jag kastat ut genom fönstret i så fall. Två nya åkte in i käften runt en kvart efter att jag först handikappat mig själv. Mänskligheten i ett nötskal, eh?