Mot Stockholm! Toot-toot!

Ah, Stockholms Centralstation. "Buss ersätter Uppplands Väsby - Märsta pga växelfel. Förseningar pga växelfel i Alvsjö samt signalfel i Rotebro." Och jag gnäller på hur det är i Skåne? Jag borde skämmas.

Men vad är grejen egentligen? Det måste vara någon trend jag har missat. Länet med flest signal- eller växlingsfel vinner. Bonuspoäng i rusningstid. Typiskt stockholmare att de alltid ska spänna musklerna. Regnar gör det också.

<-- Trots detta, inte bitter. Ska ju träffa familjen och Kungen av Västerhaninge.

Med världen under ens fötter

Det är kolsvart i huset. Inte en lampa är tänd, ingen musik från Guitar Hero eller Rock Band hörs vilket bara kan betyda en sak och det är Gears of War. Jag tappade gnistan på grund av buggnästet spelet visade sig utgöra men Elin har tydligen aldrig tappat spelglädjen. Hmm. Morsar lite snabbt och stegar in i badrummet för att slå mig ner på toaletten. En annan behöver andas ut ett tag.

Att springa är inte nödvändigtvis det bästa som finns. Jag kallar inte mig själv löpare, trots mina regelbundna rundor eller min typiska utstyrsel. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra för att vara en av dem som man, ni vet, ser på stan springa med huvudet högt och med stabila löparsteg.

Flåset gör sig ständigt påmint, hållet som sätter sig i sidan väntar alltid runt nästa hörn och benen hatar mig för att jag tvunget ska plåga dem de där 40 minuterna det tar att springa de 7 kilometerna. Men det finns en viss charm i att aldrig ge upp. Att efter de tio minuters inledande löpningen inse att de resterande 30 minuterna kommer att bli ett helvete på asfalt men gilla läget och ge f*n i att ge upp. Få är gångerna man bara kan koppla bort allt och springa, bara bli ett med sin omgivning och sväva fram. Ännu mer så när pollenallergin gör sig påmind i form av astma. Jag fuskade lite med medicinen i början - låt oss säga att det inte händer igen ^_^

Det finns dock stunder som gör den hårda mödan värd det. I min kalender hemma är jag noga med att peta ner tider för att se eventuella förbättringar, och de finns där. När vi pratar hundradelar är de generellt sett inte speciellt stora, men för mig blir de enorma. Inledningsvis sprang jag sträckan på 44 minuter. Sakta men säkert skalas hundradelar av, för att sedan gå på 43 minuter, 42, 41, 40, 39 och nu 38.

Och jag fortsätter att skala ned hundradelarna. 38,31 minuter är det senaste. Så medan löpningen i sig kanske inte är det mest fantastiska, finns det inget som slår känslan av att man som individ blir bättre, blir strået vassare och att man vet att man kan bli bättre ändå.

Petter, ovan runda är dedikerad till dig. När du med dina två ben är på språng kommer du alltid att vara min hjälte och inspiration.

Smutsig stänkare till maten

"Det där är hembränt, Quincy" säger den finska ekonomichefen på mjuk finlandssvenska och ler brett. Jag spelar med och svarar "Det kan jag behöva." medan jag greppar den mörka saften som står bredvid vad som ser ut att vara apelsinjuice. Dryga dygnet senare är vi alltså tillbaka på kyrkogårdsrestaurangen. Skulle jag äta här igen ville jag åtminstone ha saft varav jag greppade efter saftkannan. Stämningen är god och vårt sällskap blev utökat under gårdagskvällen med några fler personer, flera av dem ont anande om att de kommer att få sina fotknölar avsågade under eftermiddagsmötet, där projektet stod i fokus. Maten ifråga såg för en gångs skull inte ut till att vara uppskrapad från vägen och med den tomma magen i åtanke skulle det bli gott med mat och något sött att dricka.

En liten sak bara. Det var inte saft. Det var faktiskt hembränt.

Jag pratade om uppfostran igår, och den står sig även idag. Det var bara till att dricka upp den brutala blandning som smakade lika delar avslagen öl och vin. På tom mage spred sig alkoholen snabbt och plötsligt fick jag problem med att fokusera blicken ordentligt. Många tankar var genom huvudet när man sitter med arbetskollegor och chefer vid ett matbord på en vanlig arbetsdag och man börjar känna sig påverkad. En av dem är "skit också." :) Med det sagt gick lunchen bra, men det kändes som en lite vinnare värd att dokumentera.

Har äntligen kommit hem, sjunkit ner i soffan med Elin och cruisar runt med en P90 i COD4. På återseende, fuckers!