Det är inget som är på blodigt allvar utan huvudpoängen ligger i att skjuta huvudet av en massa roliga människor, skratta mycket och ha en riktigt trevlig söndagkväll. Om man äger spelet, har ett headset och Xbox Live Guld finns det med andra ord ingen ursäkt för att inte anmäla sig.

Vi har lite planer på att göra en halv reunite av Lag Xboxflickan, och det passar jättebra då jag behöver en bra anledning till att spela mer Battlefield just nu. Inte för att man egentligen behöver en särskild anledning för det, men jag jobbar så mycket och har spelat så mycket annat att Battlefield har blivit lite oförskämt undanskuffat i flera månader.

Så anmäl ditt lag nu, eller anmäl dig som ensam spelare i forumtråden hos Xboyz så kommer du säkert att få ett jättetrevligt lag att spela i. Mer information finns att få hos Xboyz och Spelgubben. Vi ses där, eller hur?

Det är ett äventyrsspel som faktiskt inte alls får förväxlas med Tomb Raider-spelen. Det här är gjort för att spelas tillsammans med någon, man övervakar allt snett ovanifrån och fokus ligger främst på samarbete och pussellösning. Och det är ett spel som både är omväxlande och smart, men framför allt fantastiskt roligt att ta sig an tillsammans. Lara och Totec som tillsammans ska ta sig igenom spelet har helt olika egenskaper som man hela tiden måste kombinera på olika sätt för att man ska kunna komma vidare.

Något som jag finner väldigt intressant med spelet är hur jag tror att det lämpar sig precis lika bra för riktiga hardcore-spelare som för människor som i princip aldrig rör vid en handkontroll. Det är ett mycket förlåtande spel, utan att för den delen kännas lätt eller tråkigt. Sparpunkterna kommer tätt, det finns ingen game over-skärm och man kan även välja svårighetsgrad på fienderna (vilka inte är någon större utmaning på normalnivån). Har man en andra (och bättre?) hälft som inte är helt spelinsatt tror jag att det här kan vara ett riktigt bra spel att prova på. Att spela tillsammans är både givande och roligt, men att spela något som är så här bra tillsammans är en upplevelse som det är svårare att sätta faktiska ord på.

Lara Croft and the Guardian of Light är helt enkelt riktigt förbaskat bra, och att hitta ett annat arkadspel som ger samma valuta för pengarna, det är verkligen inte helt lätt. Det inte bara bör spelas, jag vill påstå att det måste spelas. Och det med den finaste co-op-vännen man har.

På ett sätt känns det som att det har gått väldigt snabbt. Fast samtidigt har det inte alls gjort det. Q har tjatat om hundar och katter i all evighet. Mest hund, men det fungerar helt enkelt inte praktiskt. Så då har katten återstått, fast det har funnits ett stort problem i att Q är allergiker. Men efter tips, pepp (speciellt stort tack för alla värdefulla råd och erfarenheter ni delade med er av i inlägget i juli Ina och Mattias), möte med Angelicas fina Rex-katt Dante och en mycket lyckad period som kattvakter som minst sagt gav mersmak så var det liksom kört till slut.

I tisdags, efter en hel del väntan, hälsade vi på hemma hos en Devon Rex-familj. Q gnuggade katterna i ansiktet för att utmana allergin så mycket som möjligt. Det gick hur bra som helst. Och plötsligt nu, även om det som sagt egentligen inte alls är så plötsligt, så är vi nu husse och matte åt två tre månader gamla charmtroll vid namn Optimus och Zelda. De hälsar så mycket och säger hej, och nu ska Zelda och jag spela lite Machinarium tillsammans.

Optimus

Zelda övar på att bli lolcat

Sova var som helst är inga problem

Husse är väldigt, väldigt populär

Men hur långt är det egentligen okej att gå?

Det var bara för cirka en månad sedan som Epic Games drog till med 20x XP i några dagar i Gears of War 2. Spelet har visserligen funnits ute länge nu (två år i november) men så mycket som 20 kändes ändå nästan lite överdrivet. Det skulle dock visa sig att det tydligen inte räckte med detta. Nu är det nämligen klart att man under nästa evenemang kommer att få så mycket som 25 gånger mer erfarenhetspoäng än vad man normalt får.

På ett sätt är det självklart svårt att inte bli exalterad. Vi är ju som sagt enkla varelser som helt enkelt går på ett sånt här trick. Å andra sidan blir det verkligen platt fall när man går tillbaka till verkligheten och får erfarenhetspoäng i normal takt igen. Någonstans ser jag även ett problem i att vi kanske vänjer oss vid riktigt stora ökningar, och att istället för att bli exalterade över en helg med dubbel XP kommer vi bara tycka att det är så lite att det ändå inte spelar någon roll. Det är också lite svårt att veta hur man ska känna när man själv har suttit i flera dygn och samlat ihop sina poäng, och sedan kommer nytt folk upp i samma siffra 25 gånger så snabbt, vilket faktiskt är ganska mycket snabbare.

Vilka beslut som tas för ett spel kan säkert i längden påverka andra spel som till och med tillhör en helt annan serie. Dubbel XP har tidigare varit en ganska stor grej. Epic Games drar nu till med 25x XP. Hur långt behöver det egentligen gå innan det har gått för långt?

I går tog vi med oss varsin dator med Open Arena till jobbet, ringde efter pizza, tömde kylen på cola och sköt skallen av varandra i några timmar på kvällen. En Linux-guru, en dykare, en filmvetare och jag, tv-spelare och språkgalning. Trots våra olika bakgrunder och intressen finns det ändå något i nördkulturen som för oss samman utan att vi alls behöver anstränga oss särskilt mycket. Och det fascinerar mig.

Man borde definitivt ta sina kollegor och skjuta huvudet av varandra oftare, och på fler arbetsplatser. Många vet inte vad de går miste om.

Min kära pyttedator och jättemusmatta

1. Spelet är skitläskigt och jag skulle utan att överdriva särskilt mycket kanske drabbas av hjärtstillestånd om jag spelade själv. Det känns onödigt att riskera så därför tvingar jag Q att spela.

2. Vi kanske har planer på att spela igenom spelet på egen hand båda två, men så börjar en av oss och den andra råkar se på och fastna där. När spelet är slut känner den som tittat på oftast att det nästan är slöseri med tid att sätta sig och spela själv. Man har ju ändå sett hela spelet, om än bara från sidan.

Det blir lite av två separata upplevelser att själv hålla i handkontrollen och att bara sitta vid sidan och titta på. När jag sitter vid sidan och observerar någon annans spelande får jag känslan av att jag har lättare att fånga upp detaljer i omgivningarna som den andra personen kanske tar längre tid på sig att se.

Q spelar, E ser på

Jag kämpar verkligen för att hålla tyst hela tiden när Q spelar, men det är ändå så ofta som jag verkligen inte kan hålla mig. "Borde du kanske inte göra så där istället?", "Varför går du inte åt höger?", "Jag tror att du måste skjuta lite snabbare". Med andra ord är jag antagligen hemsk att ha som co-driver i ett spel.

Att å andra sidan hålla i handkontrollen bjuder på en betydligt mer intensiv upplevelse. Det märks inte minst när man spelar något som innehåller skrämselmoment. Visst att jag kan hoppa till ordentligt i soffan ibland även om jag bara tittar på, men det får en sällan att skrika rakt ut eller dra en filt över huvudet i soffan.

Men oavsett hur man spelar ett spel är det en fantastisk hobby att dela med varandra. Man måste inte spela co-op eller mot varandra för att spela tillsammans. Det går minst lika bra att dela på en handkontroll.

Det hinner hända så mycket spännande saker på nätet bara man håller sig borta en vecka. Många röster har höjts på olika ställen i en debatt om tjejernas plats i spelvärlden, varför Level inte har någon kvinnlig spelrecensent och huruvida det hjälper eller stjälper att vända sig endast till tjejer ibland. Jag blir så rörd och glad över att det finns så många kloka människor som uttrycker sig så fint och förmedlar mina känslor, åsikter och tankar utan att jag behöver lyfta ett finger. Läs bland annat hos:

Radiogamer
Ludde på Svampriket
Elin på Svampriket
Tommy på Svampriket
Ina på New Game+
Pixelviking
Svampriket-Tommy ifrågasätter Level på Loading

Och jag hade faktiskt inte tänkt skriva något särskilt själv, men det finns något jag verkligen blir rejält kräkfärdig på och som gör att jag har svårt att hålla käften. Det är när folk talar om för mig vad jag och alla andra tjejer spelar, trots att de verkligen inte har en susning. Till exempel följande två från tråden på Loading:

Avgrundsvrål (P24)

Och på tal om löjligt stora majoriteter! Majoriteten tjejer som spelar är antingen barn som spelar uppenbara barnspel. Ni vet, såna med licenser av grejjer vi lite äldre aldrig hört talats om och som utvecklats på högst 6 månader. Eller så spelar dom mamma-pappa-barn spel i stil med The Sims.

Av spelande tjejer, hur stor är andelen som går in i affären och undrar "Ska jag välja senaste WW2 shootern eller rallyspelet?" Spelande är ett typiskt manligt intresse. Inte för att det måste vara så. Utan för att det är så helt enkelt.

Oavsett mängd tjejer som spelar så återstår en annan (kulturell?) faktor. Nörderi. Även om en del tjejer spelar så är det mindre vanligt att tjejer nördar spelandet lika hårt som killar gör. Visst vet jag också tjejer som spelar annat än facebook spel, även om de som spelar vad vi ser som hardcore spel är en förvinnande liten krets. Men som nördar det så hårt? Nej.

judge death (P21)

HAr ej sett en enda tjej som är i närheten med spelandet som jag själv är i men dock känner jag en som är spelsamlare och spelar as mycket och gärna skulle vilja ha som mig så nog finns det men dom är få.

Annars så är det mest filmlicens spel och billiga nätspel och sociala spel och framförallt: Häst och djur och the sims spel dom spelar och då på datorn. Som man sett flesta tjejer spela då och då, ej som många loadare som spelar nonstop, mig själv inräknat.

Så tror tjejer helt enkelt spelar andra typer av spel och som är billigare och ej lika storproducerade och helst med andra i sociala spel och spel på nätet då man kan vara på msn etc samtidigt. Och så kulturen of course men den håller på ändra sig, tur och lov för det.

Det känns som att när man lever med dessa föreställningar, vilket många uppenbarligen gör, är detta i sin tur ett hinder för kvinnliga spelare att bli tagna på allvar. Ärligt talat, herr Avgrundsvrål och herr judge death, när någon skjuter huvudet av er i exempelvis Call of Duty eller Battlefield och inte råkar heta något som uttryckligen är väldigt feminint, visst tar ni för givet att det är en man som dödar er då? Har jag inte rätt?

Om jag snabbt kikar på min kompislista på Xboxen så har inte ens hälften av tjejerna där namn som klingar särskilt feminint. Det har inte jag heller. Detta innebär att när jag eller någon annan av dessa brudar skjuter er bort till månen, så tror ni ändå antagligen att det är en man som gör det.

Om alla bara vågade vara lite mer öppna skulle spelvärlden antagligen vara en mer harmonisk plats. Till dess fortsätter vi att sparka rumpa, tar plats där vi kan, och försöker få fler brudar med oss längs vägen. Vi äger.

Carmines öde avgörs helt enkelt av den som säljer bäst, och en del av intäkterna från försäljningen går till Penny Arcades välgörenhet Child's Play. Själv är jag ju en hängiven Carmine-fantast och har alltid försvarat honom i vått och torrt från alla hårda ord, så hos mig finns det verkligen ingen tvekan.

Du vet att du vill. Rädda Carmine!

Finns att köpa hos Mendo. Ursprungligen tipsad av Talinth.

"Trots att Elin blir alldeles knäsvag varje gång Sackboy kommer på tal föredrar hon i allmänhet stora blodbad framför pluttenuttiga och söta spel."

För nu är jag minsann mer knäsvag än på länge, och allt är Sackboys fel. Det är till och med så att jag blir helt mållös och inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Limited edition för LittlebigPlanet 2 är utannonserad, och de här människorna, snacka om att de vet hur man säljer något till mig. Och då har jag inte ens klarat det första spelet ännu. Skämmes Elin!

Jag skulle ge nästan vad som helst för att ha den här Sackboy-dockan och bokstöden i min hylla just nu. Hur ska jag kunna hålla mig ända till november utan att bli helt tokig? Och jag som som sagt aldrig köper limited edition av saker och ting. Vad händer?

Tyvärr hör jag inte till den lyckliga skaran. Jag har lyckats gänga mig med någon som är allergisk mot ungefär precis allt, vilket då självklart inkluderar pälsdjur av alla de slag. Q är däremot ganska envis och menar att han SKA ha en hund eller katt framöver men än så länge har vi inte kommit riktigt så långt.

Nu har vi dock fått en ypperlig chans att göra ett test för att se hur bra (eller dåligt?) Q klarar sig när vi har katter som springer runt hemma hos oss. Vi har nämligen fått äran att vara kattvakt åt våra vänners två riktigt söta och goa kattjejer i cirka en och en halv vecka. Efter ett dygn ser resultatet faktiskt riktigt lovande ut. Innebär detta att vi är på god väg att bli fullfjädrade gamers nu?

Q och Vilda ser på Top Gear

Så om någon är allergiker med erfarenhet av att ha pälsdjur lyssnar vi gärna på era berättelser!

Men så klarade vi Alan Wake förra helgen, och den allra första frågan som dök upp när sluttexterna hade rullat klart var: Vad kostar limited edition?

Jag blev otroligt frälst i Alan Wake och vad Remedy hade gjort med det. Vad som kanske framför allt tilltalade mig var hur viktig och vacker varje liten detalj kändes. Spelets skönhet överraskade och körde över mig gång på gång och det bjöd på några riktigt episka ögonblick som inte lämnar minnet i första taget. Jag är dessutom helt såld på en så simpel sak som övergångarna mellan varje kapitel.

Men spelet är ju långt ifrån över. Redan om några dagar släpps det första paketet med nedladdningsbart material och det är första gången (såvitt jag kommer ihåg i alla fall, men jag har ganska dåligt minne) som jag säljer originalspelet för att gå och köpa limited edition i efterhand. Detta innebär att vi har ett Alan Wake som vi behöver bli av med. Om någon är villig att ta emot det och betala, säg 250 kronor inklusive frakt, hojta till här eller skicka ett mail så löser vi det!

Jag borde helt och hållet ha lagt Gears of War 2 på hyllan för längesedan, och jag blir lika ledsen, arg och frustrerad varje gång jag envisas med att spela det. Men ni kan räkna med att ni antagligen springer på mig ute på slagfältet någon gång under de här dagarna i alla fall. Jag brukar ha svårt att hålla mig borta.

Etsy är i så fall det perfekta stället att börja på men man bör förvarnas. Det tar inte särskilt lång tid efter att man har klickat sig in på sajten förrän vill ha-listan är längre än man själv är. Fast på något vis gör det inte så mycket. Priserna är oftast överkomliga och pengarna går till duktiga privatpersoner som själva sitter hemma och tillverkar sina prylar.

Den här gången känner jag mig lite kluven. Jag vet inte riktigt om jag ska handla av en och samma person eller om jag ska lyxa till det med flera olika. Sist, för ungefär ett år sedan, handlade jag av Lauren Swingle som driver The Clay Collection, och blev utomordentligt nöjd. Hon har dessutom en massa andra roliga saker som jag lätt skulle kunna tänka mig. Som de tre nedanstående: (bilderna är länkar!)

Men så finns det samtidigt så mycket annat man dreglar över, som alla dessa nedan om man ska ge ett fåtal exempel från den milslånga listan. Det är synd att man precis har fyllt år. Ack, livet är inte lätt ibland alltså.