Ariez.se

Fram till den 22 februari får man på Xbox Live lov att köpa Battlefield 1943 för 800 poäng istället för ordinarie 1200. Trots att spelet har varit ute ganska länge vid det här laget är det fortfarande fullt ös på servrarna. Perfekt material för att fylla upp de 15 väntedagarna som är kvar inför Battlefield: Bad Company 2.

Det är en hektisk vecka den här veckan. Jag står på gymmet och jobbar mycket mer än vanligt. Folk är som galna vid den här tiden på året eftersom alla kommer på samtidigt att de ska börja träna, så det är spring hela tiden och smockat med folk. Det får ju tiden att gå fort i alla fall. Själv blir jag mest deprimerad över att de klumpiga tiderna ställer till det för min egen träning. Men men, det är tur att inte varje vecka ser ut så här. Fast det händer ju lite bra saker också (förutom BF1943-dealen faktiskt). I dag ska Lost in Nightmares släppas som nedladdningsbart innehåll för Resident Evil 5 (i dag gäller för Xbox 360, imorgon den 18:e för PS3). Resident Evil 5 är nog det co-op-spel jag tycker allra bäst om. Jag tror att Q och jag har kört det tre gånger och vi är inne på en fjärde. Jag kan inte på rak arm komma på något spel som kan stoltsera med liknande statistik. Så nytt innehåll att spela tillsammans, det ser vi fram emot! Och i morgon, då ska jag på ett möte som jag har hunnit bygga upp alldeles för ohälsosamt stora förhoppningar om. Men spännande, det ska det bli.

Q framför PS3:an på liten skärm och jag framför Xboxen på större skärm. Här är det ingen melodifestival så långt ögat når. Det känns lite smådeprimerande att slutet på Bioshock 2 antagligen närmar sig med stormsteg eftersom jag egentligen inte har så mycket annat jag vill spela på innan Battlefield: Bad Company 2 släpps. Min kalender säger att det är 19 dagar kvar i dag (japp, jag kör nedräkning varje dag så klart), vilket självklart är alldeles för länge. Men samtidigt har jag en hel del i schemat innan dess så det kan ju hända att jag överlever väntan utan bestående men. Kanske.

Precis som alla människor har vi en hel del gamla spel i hyllan som mest ligger och dammar. Och efter en tidigare tid som spelrecensenter har vi dessutom många promoex liggande som vi kanske aldrig hade köpt på egen hand annars. På senare år har jag blivit mindre för att spara på saker och ting. Jag vet att de till slut hamnar nere i förrådet på grund av platsbrist, och hur roligt är det egentligen? Då tycker jag att det känns bättre att någon annan kan få lite glädje av sakerna istället för att de bara dammar igen hemma hos mig. Så egentligen hade jag faktiskt bara tänkt ge bort en hel hög med spel till folk som ville ha.

Men så dök det upp ett initiativ som det inte gick att lämna oberörd.

Det finns en liten kille på 12 år som heter Gustav. Han har cancer och har antagligen redan behövt tillbringa mer tid på sjukhus än vad många av oss kommer att göra under en hel livstid. Han och hans mamma har dessutom fått se hur olika avdelningar skiljer sig väldigt mycket när det kommer till att kunna underhålla barnen (och vuxna). Ett skräckexempel är tydligen CAST-avdelningen (Centrum för Allogen Stamcellstransplantation) på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. 53 procent av alla barntransplantationer i Sverige görs på CAST.

Det fina folket på Blog ‘em up har uppmärksammat detta och dragit igång en insamling av allt som på något vis är tv-spelsrelaterat

Vi uppmanar därför alla våra läsare att skicka spel, konsoler, handkontroller – allt ni kan tänka er i Tv-spelsväg – till CAST i Huddinge. Märk paketet ”Tv-spelshjälp”.

Sprid ordet och dela med er av glädje till människor som verkligen behöver det.

Tack!

Skicka era gåvor till:
Britt-Marie Svahn
Verksamhetschef
CAST B 87
Karolinska Universitets Sjukhuset/Huddinge
141 86 Stockholm

Märk paketet “Tv-spelshjälp”

Så jag och Q tänker packa ner en hel hög spel och en Nintendo DS i en låda och skicka iväg det. Det blir bra. Läs mer om initiativet på Blog ‘em up.

Vi har hunnit ångra cirka 1000 gånger att vi inte behöll vår förra tv när vi köpte en ny sist, även om det inte är förrän nu som den ordentliga paniken börjar infinna sig. Vanligtvis är vi ganska duktiga på att samsas om tv:n och spelen i vardagsrummet. Eller så kanske det bara är jag som är bortskämd och får som jag vill för ofta?

Det är en senare diskussion.

Men nu, mars månad. Battlefield: Bad Company 2 och Final Fantasy XIII. Aj, aj, aj. Q kommer nog visserligen inte att spela Battlefield så mycket men det lär ju jag spela i så många timmar att det räcker och blir över åt oss båda. Och så ska vi båda två ta oss igenom FFXIII varsin gång. Med andra ord kanske vi är klara och kan prata med varandra igen lagom till midsommar eller så. Hmm.

Och så började jag åma och ha mig i går och sa ”Tänk om vi hade behållt tv:n. Då hade vi ju kunnat köra Final Fantasy och Battlefield samtidigt (eftersom FFXIII självklart ska spelas på PS3 och Battlefield på Xbox, nåt annat kommer inte på tal!). Snacka om att utnyttja tiden”. Vi deppade lite ett tag innan någon av oss lite på skämt langade upp idén om en datorskärm. Och ja, varför inte? Det kanske funkar.

1. Starta Battlefield Bad Company 2-demot.
2. Leta upp en bra kompis och en pansarvagn.
3. Fire away och avsluta matchen med 65 kills – 2 deaths respektive 49 kills – 2 deaths.
4. Upprepa i några matcher och invänta sedan hatmeddelanden.

Vi gjorde en helt fantastisk förmiddag i BFBC2-demot i dag med en hel radda fina Battlefield-moments. Vi förlorade inte en enda match och var top squad med grönt i topp precis hela tiden. Bra laget.

Och i dag är det 25 dagar kvar tills den ultimata tillfredsställelsen blir minst 10 gånger så stor. Då står jag och hänger på låset hos Gamestop och hoppas att alla mina trogna squad-medlemmar gör precis samma sak så att vi omedelbart kan bege oss ut i krig tillsammans på riktigt!

Jag har inga problem att spela som man i ett spel som följer en handling. Jag reagerar nästan inte alls när det under en genomspelning av Modern Warfare 2 inte förekommer en endaste människa av kvinnligt kön. Eller jo förresten, man skjuter ju ihjäl några på flygplatsen.

Men i alla fall.

Vad jag gång på gång reagerar på är möjligheten att väldigt sällan kunna ikläda sig rollen som en kvinna i multiplayer, när man kliver bort från handlingen och då allt på sätt och vis bara blir en fristående lek.

Visst förstår jag att det finns en ganska naturlig anledning till att det är som det är. De flesta multiplayerspel handlar på ett eller annat sätt om olika former av krig. I krig i vår värld är majoriteten av deltagarna män. Om hälften skulle vara män och hälften kvinnor skulle säkerligen möjligheten till valet av kvinnlig karaktär finnas i fler spel. Spelvärlden påverkas självklart av den riktiga världen.

Men kolla här:
I det verkliga livet har jag ett val. Om jag vill får jag ansöka om att göra lumpen, gå med i försvaret, åka ut i krig, och så vidare. Nu kanske det visserligen inte alltid går oavsett hur mycket man vill, men jag har ändå alltid ett val att försöka.

I spelens värld finns det oftast inte ens ett val, och vissa utvecklare ska vara förbannat glada att jag spelar deras spel så mycket i alla fall. *mumlar något om Gears of War*

För jo, nog fasen tycker jag att jag borde ha all rätt i världen att spela som en kvinnlig karaktär om jag nu vill det. På samma sätt tycker jag självklart att man ska ha ett alternativ att få spela som man i Me and My Horse 8, Petz Hollywood och Project Runway DS.

Men samtidigt som jag vill vara så bestämd i min åsikt blir jag genast lite mer osäker om vi tar upp spel som på ett vis vill vara lite mer verklighetstrogna. Skulle ett Call of Duty eller ett Battlefield bli alldeles för konstigt med en kvinnlig karaktär i multiplayer? Men så var det det här med valet. Borde jag inte rimligtvis, precis som i det verkliga livet, få ett eget val?

Men vad som nästan är mest intressant med den här frågan är att jag aldrig har hört någon faktiskt ifrågasätta utvecklarna bakom ett spel. Djupgående intervjuer görs alltid innan spelen släpps och reportrarna kan fråga allt om varför de har valt just den nyansen av blå på himlen på den banan till hur många olika vapen man kan ha samtidigt i en ryggsäck på ryggen. Men jag har aldrig varit med om att någon har frågat huruvida man kommer att kunna välja att vara kvinna i multiplayer, och om inte, varför inte då. Det hade varit väldigt intressant att ställa utvecklarna mot väggen och få höra deras egna motiveringar till varför man inte kan välja att vara kvinna i deras spel. Det skulle framför allt vara intressant att veta om det är något som de över huvud taget har övervägt eller om det aldrig ens har funnits på kartan.

Genom GamerchiX-forumen på Xbox.com kom jag i morse över en video som gav mig ett par fina skratt. En tjej ger oss tips på hur man fördriver tiden när man har råkat bli avstängd från Xbox Live en tid. Inte för att mina aggressioner har tagit mig riktigt så långt.

Än.

Men i alla fall. Och hur blir det när en inbiten konsolspelare sätter sig framför datorn och ska börja spela? Ja, se nedan:

Q och jag har hunnit börja lite på Army of Two: TFD nu. Vi gillar det faktiskt och tycker att förbättringar har gjorts på ställen där det verkligen behövdes. Kontrollen känns inte lika klumpig den här gången och det är helt enkelt en ganska trevlig co-op-upplevelse. Mycket glada miner, minst lika mycket sura miner, lite slagsmål, skrik och så. Ja, allt som krävs med andra ord. Om någon i hemlighet hade filmat en av våra spelsessioner hade det nog kunnat bli en riktig Youtube-klassiker.

Q och E, och jag tycker självklart att min mask är mest überawesome och skräckinjagande

Och det bästa av allt just nu: 360-demot på Battlefield: Bad Company 2 så klart! Egentligen var ju PS3-betan bättre på så många sätt. I demot kommer man aldrig att gå upp i level längre än till level 2 eftersom man behöver typ 4 miljoner poäng för att komma till level 3, och antalet saker som man kan låsa upp är självklart också väldigt mycket mer begränsat än i betan. Men 360-demot vinner ändå alla gånger med hästlängder. Varför det då?

Jo, 1. för att man har så många fler vänner på 360, för att de också spelar demot och för att det är så mycket lättare och smidigare att spela med sina vänner på 360 än på PS3. Och 2. för att handkontrollen är bekvämare och styrningen med andra ord mycket bättre. Jag vet ärligt talat inte om demot gör väntan efter mars lättare eller svårare. Jag tror att vi utan problem kommer att kunna sitta och spela demot i en hel månad men eftersom vi har så fruktansvärt roligt varenda gång är det samtidigt en riktigt plågsam väntan efter hela spelet. Det kommer att bli bra som sjutton det här. Om fyra och en halv vecka.

Jag köpte Big Pack till Trials HD i går. Extramaterial med en massa nya och fina banor. Var laddad och kände att nu banne mig ska jag ta upp Trials-spelandet igen och klämma så mycket banrekord som jag bara kan (trots att mina färdigheter på motorcykel ändå är ganska begränsade).

Och efter cirka två och en halv minut hade jag hunnit ångra mig rejält.

Frustrationen! Jag älskar ju Trials HD men jag avskyr det samtidigt minst lika mycket (hur det nu går ihop, men det gör det!). Men nu är det redan kört, det är för sent, och jag kommer den närmaste veckan antagligen gå runt och vara Trials-förbannad under majoriteten av dygnets timmar. Alla är förvarnade.

På tal om att göra bort sig (även om det inte var direkt mitt fel) så lyckades jag förvandla badrummet till swimmingpool i förrgår. Kallt utomhus är lika med bra läge för varmt bad och en bok på det, och så blev det.

Till slut inser jag att det är dags att gå upp om jag ska hinna laga mat innan jag springer iväg och tränar. Så jag drar proppen och ligger kvar någon minut och samlar kraft för att resa på mig. Ska kolla till handduken jag lagt på golvet och inser ganska snart att den ligger och flyter i vatten. ”Eh, vänta nu.” Och det gör mattan också. Och det är vatten ända bort till tröskeln. En ensam tanke inombords:

”Helvete!”

I med proppen fort som tusan! Upp med hadduken, upp med mattan. Plaskar i vattnet försöker sopa ner vattnet mot golvbrunnen och inser tack och lov snart att vattnet faktiskt börjar försvinna. Nu är problemet helt löst, men jag har varit med om spännande saker så att jag står mig i ungefär en månad framöver.

Q är inte bara rolig, trevlig och allt sånt där, han vinner spel till mig också. Snacka om kap! Angelica ställde till med en tävling som gick ut på att man skulle beskriva sin allra bästa co-op-partner med hjälp av text, bild, film eller annat valfritt medel. Q kammade hem förstaplatsen och ett exemplar av Army of Two: The 40th Day med hjälp av följande text:

– Men Quincy, kan inte du skriva något?
– Alltså, vill du verkligen ha Army of Two?
– Det är alltid kul när vi spelar något tillsammans…

Jag är inte helt överens med henne om det. Medan jag och min fru har spelat tillsammans i tid och otid i snart åtta år har vi fortfarande inte kommit till det där stadiet då kan vi läsa och komplettera varandras tankar. Det tenderar ofta till att sluta med en viss frustration där vi hittar gnisslande tänder på den ena sidan och knytnävsslag (jag är givetvis den som blir slagen) på den andra.

Men i slutändan finns det inga andra vi hellre spelar med än just varandra. Och inte skulle det finnas någon annan jag hellre skulle ha vid min rygg i en back-to-back situation än just Eli–

– Men sådär kan du ju inte skriva.
– …
– Det är ju inte ett dugg sant!
– Men–
– Du avskydde back-to-back-sekvenserna i spelet!
– Men älskling, kolla här. Hela poängen med de sekvenserna är att vi ska täcka varandras ryggar, rajt? Du kan inte vända dig om när det blir lugnt på din sida och börja skjuta på mina fiender! Sen blir vi skjutna i ryggarna för att du vänt dig om, och då måste jag vända mig om, och sen blir det bara bös av alltihop. Plötsligt står två vuxna män på skärmen och kramas.
– Jaja, det får väl duga då. Skicka det!
– Lugn och fin nu, jag hittar inte send-knappen… Vänta, kan det här vara den hä–

Undertecknad är mycket stolt! Och med tanke på att sluttexterna rullade i Assassin’s Creed 2 i går passar det här alldeles utmärkt. Army of Two var väl ingen höjdare egentligen, även om vi spelade igenom hela, men jag har förhoppningar om att de värsta sakerna ska vara fixade i uppföljaren. Nu får vi snart se hur det har gått!

Nästa helg händer det bra saker på kultur- och spelfronten på Kafé Kungsgatan i Malmö. Rickard Söderberg och Fredrick Haglund ska framföra klassisk musik i 21 timmar under tiden som de samtidigt gör en genomspelning av The Legend of Zelda: Twilight Princess. Man får komma och gå som man vill under tillställningen, och även gärna skänka en slant eftersom allt som skänks oavkortat går till krisdrabbade Haiti. Grymt initiativ, säger jag!

Ur pressmeddelandet:

Malmö den 30-31 januari: Tenoren Rickard Söderberg och pianisten Fredrick Haglund bjuder in till en annorlunda kulturtillställning där klassisk musik och TV-spel varvas oavbrutet under 21 timmar. Den franska kompositören Eric Satie, i Sverige förmodligen mest känd för att hans musik spelas när testbilden visas på SVT, har skrivit stycket Vexations. Det är ett tema med två enharmoniska förväxlingar som upprepas 4 gånger under ungefär 1½ minut. Detta i sin tur upprepas sedan 840 gånger vilket gör att temas under styckets gång upprepas exat 3360 gånger. Allt som allt tar det ca 21 timmar. Ett musikaliskt Tour de France eller en kulturell installation – hur man nu väljer att se det.

- Förutom att vara musiker är jag och Fredrick Haglund, som de 70-talister vi är, hängivna TVspelsfans, berättar tenoren Rickard Söderberg. Det var under en eftermiddag på Huryle Field i TV-spelsvärlden som vår idé föddes. För något som tar ungefär lika lång tid att varva är ett av världens bästa TV-spel; Zelda Twilight Princess. Vår tanke är att varva mellan att spela Satie vid flygeln, och hålla i remoten för Wii, utan att det blir något avbrott i något av flödena. Nu är ju detta är ju inget man gör bara för skojs skull. För hur härligt det än är med både musik och TV-spel, så lär vi bli galna ett antal gånger under vårt dygn med Satie och Zelda. Vi gör det för de nödställda på Haitis skull.

Under hela spelperioden kommer publiken kunna komma och gå, och Rickard och Fredrick uppmanar alla att skänka tjugo kronor. Dessa pengar kommer oavkortat gå till de nödställda på det krisdrabbade Haiti genom några av de trovärdiga och seriösa organisationerna som arbetar där, tex Läkare utan Gränser. Första tonen kommer spelas och första rupeen kommer grävas upp lördagen den 30 januari, kl 15:00 på Cafe Kungsgatan bakom Konserthuset i Malmö, och avsluta runt lunch söndagen den 31:a. Under denna tid kommer Rickard och Fredrick att nonstop spela pianostycket och TVspelet, och utan att bryta flödet byta plats med varandra var 30:e minut.

För mer information kan man besöka Rickard Söderbergs hemsida, Facebook-eventet för det hela, eller Kafé Kungsgatans hemsida.

Vi hade väl kanske egentligen tänkt att co-opa något ikväll men på något vänster hamnade vi framför Silent Hill: Shattered Memories till Wii istället. Vi började på det när Xboxen var trasig och i Tyskland och har nog tagit oss i alla fall snart halvvägs in i spelet. Och vi är faktiskt väldigt förtjusta.

I allt förutom en enda liten (men alldeles för stor) detalj.

Då och då fryser hela världen till och befolkas av skrikande små ettriga monster som inte vill annat än krama dig till döds. Man skulle kunna jämföra det med att man får en labyrint framför sig som man ska ta sig igenom med skrikande monster i hasorna.

Låter det frustrerande nog ännu?

Lägg då till att varje gång man blir påhoppad av monstren måste man skaka sönder Wii-kontrollen och armarna för att de ska släppa taget. Och det känns ofta ganska slumpmässigt om de släpper taget eller ej. Efter att ha slitit sig från några monster börjar Harry dessutom halta och röra sig ännu saktare än tidigare, vilket gör det ännu lättare för monstren att få tag på dig. Tja, ungefär så här roligt är det:

Efter att ha dött fem gånger vill man helst bara slå sönder allt man äger och har. Och det är synd, inte bara om sakerna man äger, utan för att vi faktiskt gillar spelet i övrigt.